Tidig morgon och uppladdning
Väckarklockan ringer tidigt. 03.50.
Det är fortfarande natt ute när Stefan kliver upp – en sådan där timme då huset är helt tyst och världen känns långt borta. Arbetsdagen väntar och pågår ända fram till 11.42, så uppladdningen inför kvällen börjar redan här, i köket, långt innan Winter Run ens är i närheten.
Frukosten är enkel men genomtänkt. Smörgåsar med ost och kalkon, yoghurt med hemmagjord granola och en kopp te. Inget krångel, bara trygg energi. Det finns något fint i de där vardagliga morgonrutinerna – särskilt när man vet att dagen som väntar är allt annat än vanlig.
Några timmar senare vaknar Bella, hyfsat tidigt hon också, runt 06.30. Hennes uppladdning ser lite annorlunda ut, mer långsam och nästan högtidlig. En stabil frukost likt Gunde Svan – havregrynsgröt, toppad med kanelstekta äpplen, hemmagjord granola och frukt vid sidan av. En frukost som både mättar och lugnar, och som sätter tonen för resten av dagen.
Bella är ledig den här Lördagen, men förmiddagen är långt ifrån tom. Sonen har simskola klockan 10, vilket tar upp större delen av hennes morgon. Medan Stefan jobbar och Bella jonglerar familjeliv och förberedelser, ligger loppet hela tiden där i bakhuvudet – som ett stilla pirr, väntande.
Det är fortfarande många timmar kvar tills start.
Men uppladdningen har redan börjat.
Förberedelser, lager på lager och en liten missräkning
Dagen rullar vidare i ett lugnt men fokuserat tempo. Till lunch blir det stabil och välbekant energi – pasta, tillsammans med lite rester av kålpudding som fanns kvar från gårdagens lunch. Inget experimenterande, bara mat som mättar och gör jobbet. Precis som det ska vara på tävlingsdag.
Efter lunchen börjar nästa viktiga moment: kläderna. Utomhus väntar kyla och mycket snö, och det är ingen dag för chansningar. Lager på lager läggs fram, material som ska hålla värmen men ändå fungera när pulsen stiger. Det ska skydda mot vind, klara snö under fötterna och samtidigt kännas tryggt hela vägen runt banan. Rätt kläder kan göra hela skillnaden en kväll som den här.
Här dyker dock en liten missräkning upp.
Bella hade nämligen inte räknat med att Stefan faktiskt skulle springa loppet – hon trodde i sista stund att han skulle kasta in handduken. Därför hade hon inte planerat för barnvakt från början. Men så blev det inte. Stefan stod fast vid start, och tack vare snabba ryck och snälla föräldrar löste sig allt ändå.
Bellas föräldrar har varit otroligt snälla och ställer upp som barnvakt under loppet, vilket gör att vi kan fokusera fullt ut på kvällen och det som väntar. Allt är förberett är det dags att ta sig in till stan.
Med barnen i trygga händer och utrustningen packad börjar känslan ändras. Nu är det på riktigt. Nu finns ingen återvändo – bara ett vinterlopp som väntar.
Kyla, utsikt och startfållan
Det är kallt på Skansen.
En sådan kyla som känns direkt när man kliver ur värmen och andas in vinterluften. Minusgraderna gör sig påminda, och det gäller att hålla kroppen varm samtidigt som man inte klär sig för tungt.
Vi har anmält oss till 5 km-loppet, med start klockan 17.00. Solen har ännu inte riktigt gått ner, och uppe vid Solliden bjuds det på en fantastisk utsikt över Stockholm. Ljuset ligger mjukt över staden, och för en stund stannar tiden upp. Det är vackert – nästan stillsamt – trots att pulsen sakta börjar höjas.
Uppvärmningen fungerar bra, även om kylan snabbt kryper fram när man står stilla mellan rörelserna. Tre tjejer från STC håller i den, precis som vanligt, med energi, tydlighet och ett lugn som smittar av sig. Kroppen vaknar, musklerna blir varmare, och fokus börjar skärpas.
Men så fort uppvärmningen är över kommer kylan tillbaka igen. Fingrarna känns stelare, andetagen blir tydligare i luften, och det är dags att röra på sig.
Vi börjar ta oss mot startfållan.
Stegen känns plötsligt lite tyngre, tankarna lite tystare. Runt omkring oss står andra löpare i pannlampor och lager på lager, alla med samma förväntan i blicken.
Nu är det nära.
Trängsel, tempo och den första separationen
Starten går och det är trångt direkt.
Det gäller att vara vaksam, läsa av rörelser och sicksacka sig fram mellan löpare för att hitta sitt eget flyt. Ingen stress – bara fokus på att ta sig igenom den första delen på ett smart sätt.
Vi hade redan innan bestämt oss för att springa var för sig, men ganska snabbt märker vi att tempot är nästan identiskt. Första kilometern tickar in på 6.24-tempo, vilket gör att vi kan springa bredvid varandra, dela några ord och samtidigt hitta rytmen tillsammans.
Banan leder nerför den isiga Sollidenbacken, där stegen måste vara kontrollerade. Underlaget kräver respekt. Vidare svänger vi vänster längs Singlebacken och fortsätter ut på en gångväg där det börjar kännas lite mer flyt i löpningen.
Vid kilometer två har fältet börjat glesa ut sig. Det finns mer plats, mindre ryckighet, och tempot kan skruvas upp något. Kilometern går på 5.52-tempo. Här är banan platt och lättsprungen, utan särskilt mycket backar – perfekt för att låta benen rulla på.
Kilometer tre fortsätter i samma anda. Fortfarande platt, fortfarande lätt att hålla rytmen, och dessutom med vacker utsikt över Gärdet och Östermalm på höger sida. Det är en sådan sträcka där man nästan glömmer bort kylan för en stund.
Men här börjar också skillnaden mellan oss märkas.
Stefan börjar känna tröttheten smyga sig på – inte så konstigt, eftersom han inte är lika van löpare som Bella. Vi tar ett snabbt, tyst beslut. Bella fortsätter i sitt tempo, medan Stefan saktar ner lite för att springa smart hela vägen in.
För vi vet båda vad som väntar längre fram.
Backen.
Backen, pannben och mållinjen
Vi springer vidare längs Djurgårdsvägen, passerar Karl XV:s ryttarstaty och rör oss mot Skanseningången vid bergbanan. Och där väntar den.
Den ökända Skansenbacken.
Den är lång.
Den är brant.
Och den tar ordentligt på kroppen.
Här gör loppet ingen skillnad på vem du är – den kräver respekt. Bella är stark, ligger ungefär en minut före Stefan och springer hela vägen upp. Stefan väljer att gå delar av backen, och han är långt ifrån ensam om det. Många runt omkring gör exakt samma sak. Det är inte feghet – det är strategi.
Väl uppe väntar sista kilometern inne på Skansen. Benen värker, andningen är tung och backen har tagit ut sin fulla rätt. Samtidigt finns känslan där. Den där som bara dyker upp när man vet att målet är nära.
De sista 200 meterna springer man på ren adrenalin.
Smärtan försvinner.
Tröttheten tystnar.
Det finns bara ett håll – framåt.
I mål.
Bella går i mål på tiden 30.38. Stefan följer efter på 33.35.
Båda är nöjda och glada, men med den där klassiska känslan i kroppen: att det kanske hade funnits lite till att plocka ut. Några sekunder här, lite mer pannben där. Samtidigt – ett lopp är ett lopp, och det här var ett riktigt bra sådant.
Vi tar våra goodiebags, börjar röra oss vidare.
Det är dags att hämta sonen, fylla på med energi och landa i kroppen igen.
Winter Run 2026 är över.
Vilket lopp.
Bella har sprungit det här tidigare.
För Stefan var det det första “riktiga” loppet – om vi inte räknar med Tjurruset.
Och 2027?
Då står vi på startlinjen igen.
Frågan är bara…
Tar vi milen då? ❄️👟
Summering – mer än bara ett lopp
Winter Run 2026 på Skansen blev precis det vi hoppades på – och lite till.
Kyla, snö, mörker, backar och pannben. Ett lopp som inte bara mäter tid, utan också vilja och upplevelse. Att få dela kvällen, springa samma bana men på olika sätt, och ändå mötas i samma målglädje är något som gör löpning speciellt.
Det här var inte bara fem kilometer i vintermiljö.
Det var en upplevelse vi kommer bära med oss länge – och en stark påminnelse om varför vi fortsätter snöra på oss skorna, även när det är kallt, mörkt och jobbigt.
Winter Run 2026 är i mål.
Men löplusten? Den är bara starkare.
Vi filmade hela spektaklet under loppet och tänkt även göra en videoblogg och lägga upp på våran youtube kanal, men eftersom vi använde en äldre kamera – GoPro Hero 3 – utan bildstabilisering, blev materialet tyvärr alldeles för skakigt för att kunna användas.
